Good Intentions

Goda föresatser har stensatt både en och annan väg...

Prylarna går ju bara sönder!

Glödlampor med figurer intui

Glödlampor är det klassiska exemplet på "planned obsolesence". De går inte sönder för att de måste, utan för att de är konstruerade så att de går sönder.

[Bilden är ett collage av användaren IceHorse på Wikipeda, och det är licensierat under Creative Commons.]

Vi behöver tala allvar om det här med teknik! De som känner mej vet att jag älskar alla prylar jag kan mixtra med – allt från att forma trä med kniv och stämjärn, till att programmera i stort sett vad som helst som har en processor. Några av mina skojigaste leksaker har varit prylar, och jag är absolut en sån som gärna skulle köpa en ny telefon varje år. Men det betyder inte att det är en bra idé.

Det här problemet har flera bottnar, men det som jag irriterar mej mest på är när vi inte ges något val. Fenomenet kallas på engelska ”planned obsolesence”, och det innebär att saker vi köper är byggda för att gå sönder eller på annat sätt bli oanvändbara efter en viss tid. I vårt ekonomiska system är det inte något som några specifika omoraliska företag sysslar med – det är en helt nödvändig del av marknadsekonomin.

Vi har helt enkelt lärt oss att bygga för bra saker, så om vi skulle bygga prylar (allt från möbler och bilar till telefoner och datorer) av så hög kvalitet som möjligt så skulle vi få ett samhälle där saker inte går sönder. Det i sin tur skulle innebära är företagen som tillverkar sakerna åt oss inte skulle få fortsätta sälja sakerna, och efter en tid göra konkurs. Nästa steg vore att när prylarna väl slits ut, så skulle det vara desto svårare att ersätta dem.

Inom data/telefon/hemelektronikvärlden så har vi lärt oss att acceptera fenomenet genom att vi matas med nya versioner av prylarna med finesser som vi bara måste ha. Vi har lärt oss att se fram emot att telefonen ska gå sönder, så att vi får en ursäkt att köpa en ny. (Eller är det bara jag?)

I möbelvärlden är IKEAs stora innovation inte att du bygger möblerna själv, så att man slipper transportera bokhyllor hopbyggda. Ok, det var en stor innovation när det kom, men den riktigt stora innovationen är en annan. När bokhyllan går sönder så accepterar vi att det var för att vi hade byggt ihop den själva, och glömt att efterdra skruvarna varje halvår (eller vad det nu står i instruktionen). Dessutom får man ju en ursäkt att förnya sej lite när de gamla möblerna blir rangliga.

Men måste det vara så här? Måste ekonomin bygga på att vi ska köpa nya saker? Hur länge håller planeten för ett sånt här beteende? Svaren på frågorna är nej, nej och inte särskilt länge.

Jag kan inte lösa alla världsproblem, men jag har ett förslag på hur man skulle kunna lösa det här: Sluta sälja grejer.

Seriöst, om problemet är att företag inte kan ha en hållbar ekonomi utan att ha ett kontinuerligt kassaflöde så kan de väl gå över till en hyresmodell?

Jag inser att förslaget går att kritisera från både höger och vänster, men om dagens stora företag tjänar sina pengar oavsett om de distribuerar fysiska saker till sina kunder världen över, så kommer de ha motiv för att bygga saker som håller så länge som möjligt. Visst kommer vi fortsätta söka ständig förnyelse, men den kan levereras på andra sätt (som t ex nya appar i mobiltelefoner) och med en hyresmodell så ökar producenternas motiv för att utforska sådana varianter. Det är billigare för dem, och påverkar miljön väsentligt mindre.

Men jag vill ju äga mina saker! Ja, men det gör jag inte ändå. Inte när de är gjorda så att de går sönder efter två år och en månad.

Med lite tur skulle ett sånt system till och med leda till att blir billigare att byta ut en trasig mobilskärm än att köpa en ny mobil. (Och det vore väl fantastiskt?)