Good Intentions

Goda föresatser har stensatt både en och annan väg...

Pacifist? Javisst

Bild av maskingevärsbesättning iförd gasmask, från första världskriget.

Efter första världskriget samlades stora delar av världen under slagordet "Aldrig mer!" Ett slagord som världens makthavare från tid till annan sett för gott att begrava.

[ Bilden visar en engelsk maskingevärsbesättning iförd gasmask. Den tillhör brittiska statens samlingar och är public domain.]

Det här med -ismer ger mej krupp – på det sättet är jag väl som folk är mest? Jag har en praktisk hållning till livet, och vill ta den väg framåt som är rimligast vid varje givet tillfälle. Om jag bekänner mej till en -ism så finns risken att den ibland pekar åt ett orimligt håll, så jag är skeptisk till att köpa hela paket.

Men det finns en princip som jag har svårt att se att det skulle gå att kompromissa med. Jag tvekar inför vad jag ska kalla den då jag vet att varje ordval riskerar misstolkas. Den risken är extra stor när man är lite pretentiös, och att hävda en kompromisslös princip är en hyggligt stor pretention.

Så med full insikt om att det kommer misstolkas av alla, så vill jag hävda att den princip som jag vägrar kompromissa med är: Livet är heligt.

Det låter lite religiöst? För mej är det absolut religiöst, men kanske inte som en först förväntar sej. Två åsiktspaket som man skulle kunna vänta sej hörde ihop med en sådan hållning är antingen abortmotstånd eller veganism, men jag omfattar ingen av de hållningarna. Två hållningar som för mej däremot är självklara är en generositet mot flyktingar och ett starkt miljöengagemang.

Den krångligaste hållningen som springer ur ett ställningstagande om livets helighet är radikalpacifismen. Jag kan inte se att det någon enda gång är rätt att lyfta vapen mot en annan människa. Jag vet, mina vänner veganerna hoppar upp och ned på stolen i sin iver att påpeka ett det är ett godtyckligt val att bara inkludera människor i den definitionen. Vad ska jag säga? Jag påstår inget annat än att gränsen är godtycklig, men det gör den inte mindre verklig för mej. Det är svårt nog ändå.

Att livet är heligt är lite som att säga att livet är vackert, dynamiskt och en oavslutad berättelse. Att ta på sej att avgöra när stunden är inne för att avsluta den berättelsen åt en annan människa är en verkligt högmodig handling. Jag kan se att ekosystemet i sin tur också är en vacker, dynamisk och oavslutad berättelse – och att värna den berättelsen är vår förbannade skyldighet. I ekosystemet kommer oundvikligen några djur att äta andra djur, det finns en sorts konflikt inbyggd i hela livet. Döden är en del av livet. Men jag kan inte se att människors dödande av varandra är en oundviklig del av vare sej livet eller ekosystemet.

När man kommit så här långt i resonemanget så dyker alltid två typer av argumentation upp, Hitler och Stalin å ena sidan och behovet av en ordningsmakt å andra sidan. Här måste jag börja med att vara tråkig och påpeka att ingen levande människa kan besvara hur världen skulle ha sett ut om Hitler och Stalin hade mött en värld full av pacifister. Vem skulle ha lytt dem i en sådan värld? I mötet med Hitler-paradoxen så blir radikalpacifism en fråga om hönan och ägget. Om vi ska lyckas ställa om till en värld fri från krig så måste vi gå gradvis tillväga.

Behovet av en ordningsmakt är krångligare. I min fascination inför livets komplicerade väv vore jag en dåre om jag förespråkade ett så hjärntvättat samhälle så att behovet av en ordningsmakt inte existerade. Naturligtvis kommer människor inte sluta vara onda, och naturligtvis kan vi inte leva utan konflikt. Å andra sidan förskräcker USA:s exempel: En gammal stormakt har tagit på sej att vara världspolis, och för varje brand de släcker slår det upp två nya. Dessutom lägger det landet fantasisummor på krigföring när en bråkdel av dessa summor skulle räcka för att på hemmaplan uppnå en välfärd värd att avundas. Det framstår inte som rationellt. Nej, en ordningsmakt får aldrig glömma vem den tjänar – och det måste vara varje enskild människa.

När jag var barn så åkte vi varje helg ut i skogen och sprang orientering. Jag bör ha hunnit med de flesta skogarna i Dalsland, Värmland, Bohuslän och Västergötland mellan mitt första och mitt sextonde levnadsår. Men jag var aldrig någon särskilt bra orienterare. Jag satt hellre vid en bäckkant och stirrade på vattnet och mumsade på blåbär. Livet är heligt.