Good Intentions

Goda föresatser har stensatt både en och annan väg...

Levande konst?

Bild föreställande konstverket "ekvas" - en vas med ett groende ekollon i.

Ett levande konstverk, oavsett om ekollonet lever eller inte?
[Fotot föreställer konstverket "Ekvas" från 2003, av Carina Seth Andersson.]
 

När vi bygger nytt eller renoverar byggnader för offentlig verksamhet tillämpas något som kallas enprocentsregeln. Den innebär att en procent av projektkostnaden ska läggas på konstnärlig utsmyckning. I vissa fall, som t ex när det gäller nya Karolinska i Solna, så blir det väldigt mycket pengar som i ett slag läggs på konst. Ett mer anspråkslöst exempel är vårt eget kommunhus i Värmdö.

Bland de konstverk som köptes till kommunhuset finns ett som berör mej lite extra, sådär som god konst ska göra går det utanför sina egna gränser och berättar något om oss människor. Verket heter ”Ekvas” – och är just det.

I en handblåst vas av glas placeras ett ekollon, så att dess rötter när det gror sträcker sej ned mot vattnet. Samtidigt sträcker sej skottet mot himlen, eller i förekommande fall i alla fall lamporna. Skottet och rötterna gror tills den lilla eken dör av näringsbrist, och då ska ekollonet bytas ut mot ett nytt så att processen startar igen. Verket blir på det viset en vacker – men lätt infantiliserad – bild av livets start.

Men så händer det gränsöverskridande: Eftersom ingen i den kommunala organisationen vet vems uppgift det är att byta ut ekollonet, så gör ingen det. Då rotsystemet är grovt överdimensionerat i förhållande till den spinkiga stammen, som ett resultat av det fruktlösa sökandet efter näring, så dör den lilla eken – och förruttnelseprocessen startar.

Det speciella är att alla ser det hända. Konstverket sitter i ett rum där många viktiga möten hålls, alldeles när ordförandeplatsen, så ingen kan undgå att se det. Hur många tänker på det? Men ingen gör något.

På sätt och vis blir konstverket en användbar metafor för just den offentligt ägda konsten. I offentligt ägda verksamheter i Stockholmsområdet lägger vi miljontals kronor på konst varje år, för alltid bygger vi något nytt någonstans i länet. När de nya lokalerna tas i bruk så berörs vi, både av den nya platsen och av dess utsmyckning. Men efter en tid bli konsten en del av väggarna, vi slutar lägga märke till att den är där. Till slut dör den, och förruttnelseprocessen inträder.

Mitt förslag på lösning är att vi i det läget gör något radikalt: Låt oss byta med varandra! Med en liten andel av de resurser vi lägger på kultur varje år, så skulle vi kunna inrätta en kuratorsfunktion. Vi skulle ge några människor i uppgift att ha koll på vilken konst vi äger och hur den bäst tas omhand, och att skapa utställningar av den flyttbara konsten som kan rotera mellan våra offentliga verksamheter.

Det är väl känt att en inspirerande miljö påverkar såväl de som arbetar, som de som utbildas, vårdas eller bara bor i våra offentligt ägda miljöer positivt. Det skulle vara mycket inspirerande om konsten i dessa miljöer vore lite mer levande!