Good Intentions

Goda föresatser har stensatt både en och annan väg...

Jubileum: 25 år som feminist!

Klotter: No es No!

Att nej betyder nej måste vara självklart oavsett kön, klädsel och plats!
[Bilden tagen av Josh Hadley och licensierad under Creative Commons (BY-NC-SA)]

Jag blev feminist hösten 1987. För mej hände det mitt i konfirmationsundervisningen. Vår pastor, Curt Engström, sa mitt i en diskussion ungefär så här: ”Jag förstår inte varför man skulle behöva vara kvinna för att kunna vara feminist – jag är feminist.” Det klickade till i mej, och jag kände mej så lättad – för det var ju precis så jag kände också!

Men om vi ska ta och backa bandet lite. Vad visste jag om feminismen, och hur kunde jag som aningslös fjortis i Åmål tro att jag var feminist?

Ärligt talat visste jag väldigt lite, på gränsen till inget – men däremot fanns det faktiskt en del som jag förstod: Jag förstod att det fanns en del jobb som kvinnor hade, och andra som män hade. Jag förstod att det var rätt stora skillnader i lön mellan de olika sorternas jobb, och att den skillnaden inte uppskattades av kvinnorna. Jag förstod att min mamma hade varit hemma med mej och min lillebror under mina första 10 år, och att när hon äntligen fick ett jobb så började hon må bra mycket bättre. Jag förstod att många av de förväntningarna som ställdes på mej som kille kändes konstiga, och att det förmodligen fanns tjejer som kände likadant. Kort och gott, jag kunde varken ordet patriarkat eller ordet könsmaktsordning – men jag kände att de fanns där, och jag visste att feministerna krigade mot just de problemen. Därför kände jag mej förlöst när jag förstod att jag också kunde få kalla mej feminist – och delta i den kampen.

Sedan den tiden så har jag lärt mej mycket, och hunnit reflektera mycket. En sak som jag har lärt mej är t ex att det finns många olika sorters feminister, och en sak jag har reflekterat över är vilken sort jag skulle kunna vara? Nu har jag ingen jättebra etikett att gå in i, så jag tänkte skriva lite om några av mina ståndpunkter.

Alla människor är lika mycket värda

Ganska okontroversiellt, eller hur? Men vad betyder det? Om vi nu har en social överenskommelse som mäter värde i pengar, och en social överenskommelse om att den som jobbar hårdare och är mer meriterad ska tjäna mer – så är det inte möjligt att säga att en barnmorska som jobbat i 20 år ska tjäna mindre än en webbdesigner som just gått ut gymnasiet. (Vår barnmorska på MVC och hennes son.) Det är heller inte möjligt att det ska vara ok att kvinnor när de går i pension ska få mindre än männen, för att de har tillbringat mer tid hemma med barnen och dessutom kanske jobbat i ett lågavlönat yrke med att ta hand om andra människor. Nej, ska vi ta människors lika värde på allvar – så måste det synas i plånboken att kön inte är en lönegrundande merit.

Män och kvinnor är i grunden rätt lika

Naturligtvis finns det skillnader, men ibland börjar jag undra vilka skillnader som är sociala och vilka som är biologiska. Min bror Håkan brukar citera en studie som visade att det är lättare att dela in människor i fack beroende på vilken position man hade i syskonskaran när man växte upp, än beroende på kön (jag har tyvärr ingen länk till studien). Om det stämmer, så reser det ju en del intressanta frågor. Kanske spelar det större roll för ett företag om man anställer ett storasyskon eller ett lillasyskon som VD, än om det är en kvinna eller en man? Spelar det roll för vem jag vill leva med resten av livet?

Alla ska vara lika fria

Grundfrågan är i slutändan denna: Är alla i vårt samhälle fria att själva välja sitt liv? Naturligtvis inte. Vi formas av både formella och informella strukturer, av lagar och kulturellt arv. Men om halva befolkningen i högre utsträckning begränsas av de här strukturerna, så kan jag inte acceptera det. Helst skulle jag vilja att ingen behövde begränsas av var, när och hur man är född.

Jag hoppas det här säger något om vilken sorts feminist jag är.