Good Intentions

Goda föresatser har stensatt både en och annan väg...

Ett litet äventyr i septembernatten

Södersjukhuset i all sin prakt
[Bilden är tagen av Holger Ellegaard och är licensierad under Creative Commons 3.0]

Jag klantade till det när jag skulle ta bort en trasig lampskärm av glas. Det blev ett sår vid tumbasen som blödde ganska mycket. Efter att ha gjort det rent så plåstrade vi om det, men det gjorde ont och blödde igenom, så vi bestämde oss för att åka till akuten på SÖS.

Det här hände precis när barnen hade lagt sej, så vi bad våra grabbar att sova i vår säng – ifall lillasyster skulle komma upp på natten. Sedan lånade vi en grannes bil och åkte in.

 

När vi kom till akuten så ställde vi oss i kö till kassan. Mannen som stod före oss hade en kompress fasttejpad över ena ögonbrynet. Han frågade hur lång tid det skulle ta innan han fick träffa någon som skulle titta på skadan. Svaret blev att det skulle ta en kvart.

När jag betalade så frågade jag om det var någon poäng med att Linda väntade med mej. Personen i luckan sa att det nog skulle dröja 15-20 minuter innan jag fick träffa en sjuksyster, och då skulle jag få besked om det behövde sys. Om det bara behövde limmas så skulle jag kunna åka hem ganska snabbt, men annars skulle det ta flera timmar.

Det var ganska många i väntrummet på akuten en vanlig tisdagsnatt, men inga barn. Flera hade en anhörig med sej som stöd. Linda väntade med mej ett tag, men efter en timme så hade hon blivit för trött. Dessutom var vi lite oroliga för barnen, så hon åkte hem.

 

En kvinna som förmodligen var ensamstående var orolig för sitt barn som hon lämnat ensam hemma. Hon frågade upprepade gånger om hon kunde få träffa sjuksköterskan snart. Personalen var kallsinnig, och undrade om hon inte kunde komma till vårdcentralen imorgon istället. ”Vi kan inte låta någon gå före i kön.” Jag tyckte synd om henne.

Det ropades upp namn. Flera gånger utan att någon svarade. Någon hade somnat, någon annan skaffade mat och en tredje tittade på film på en dator. Människor var stressade, rädda, sjuka och trötta. Det blev lite irriterat.

 

När jag fick visa upp mitt sår sa syrrorna att det här måste självklart sys. De hällde på en liter sårsprit (ungefär) och det brände i handen. Sedan tejpade de fast en kompress och ledde mej till nästa väntrum. Där satt samma människor som hade suttit med mej i det första väntrummet.

Träbänkarna på SÖS-akuten är obekväma. Man kan sitta på dem helt rak i ryggen ungefär 10 minuter. När man börjar sjunka ihop så tar det inte stopp, utan  man måste spänna sej eller sätta sej ordentligt igen. Efter en stund värker det i ryggen så att man måste resa sej upp och gå omkring lite. När man vid tvåtiden på natten lägger sej att sova på bänken så är armstödet så högt så att det inte går att lägga huvudet på det. Man lånar istället en blå filt att ha som huvudkudde, eller tar den egna jackan. Men bänken är väldigt hård att sova på. Till slut ger man upp och lägger sej på rygg, trots att man vet att det innebär att man kommer snarka. Jag såg två andra genomgå denna process innan jag gick igenom den själv.

 

Runt klockan tre på natten vaknade jag av att en läkare ropade mitt namn. Vi gick in i ett tomt rum. Jag satte mej på en stol, och han ställde frågor om såret, om mina familjeförhållanden och mitt yrke. Sedan bad han mej flytta stolen till mitten av rummet, och han ställde fram ett litet bord. Han tog av kompressen och tittade på såret. Det hade slutit sej halvvägs, så han sa att det räckte med ett stygn. Sedan sydde han ihop det utan bedövning. Jag tittade bort.

 

Jag tog taxi hem. Vi pratade om miljön hela vägen, chauffören och jag. Vi pratade om biodling, miljöbilar, bussfiler och ensamkörande. Vi pratade om barnen och om Västsverige.

Dagen efter sov jag länge. När jag vaknade hade min bror tipsat mej på Facebook om att anmäla skadan till försäkringsbolaget genast, så det gjorde jag. Det täckte i alla fall taxiresan hem. Sedan åt jag frukost.