Good Intentions

Goda föresatser har stensatt både en och annan väg...

En analys av SD:s valresultat

Badande människor i Bohuslän

Vilken är den bärande visionen av framtiden? Och vad är det som är viktigt här i livet?
[ Bilden föreställer trevliga personer som badar, och är tagen av Filip Joelsson. ]
 

Vi lever i en värld som är stadd i förändring. Det har den alltid varit, men vi tycker på goda grunder att det går fortare nu än det har gjort tidigare i historien. Den tekniska utvecklingen går hisnande snabbt, vi reser på billiga utlandssemestrar till andra sidan jordklotet, ekologiska system hotar att kollapsa om vi inte åstadkommer genomgripande förändringar, ekonomiska självklarheter rubbas.

När förutsättningarna förändras på ett genomgripande sätt, så utgör det en kris. Det beror på att gamla sätt att lösa problem har slutat fungera. När det här händer enskilda människor så utgör det en kris som är fullt jämförbar med när en anhörig dör.

Hur hanterar man en livskris för världen? Eftersom en demokrati utgörs av en massa människor, så tänkte jag låna ett verktyg från psykologin. Psykologen Kenneth Pargament menar att när vi ställs inför en livsförändrande situation, så har vi fyra möjliga utvägar (strategier):

* Den första strategin är att fortsätta som förut, fast anstränga oss lite extra. Vi ifrågasätter varken målsättningen, eller medlen för att uppnå målet. Det är en väldigt rimlig första reaktion i en kris, av den enkla anledningen att det är svårt att först bedöma om situationen en har hamnat i verkligen är av det livsförändrande slaget. Till exempel så skulle krisen kunna vara en arbetsrelaterad förslitningsskada, och målet är att inte bli fattigare än jag redan är. Att fortsätta med samma medel innebär då att jag fortsätter gå till jobbet fast det gör ont. Kanske jobbar jag övertid för att ta igen det jag inte hinner, och för övrigt bara hoppas jag på att det ska sluta göra ont snart.

* Den andra strategin är att behålla samma målsättning, men prova nya vägar för att nå målet. För att fortsätta med exemplet ovan, så skulle den här strategin innebära att jag börjar gå på sjukgymnastik för att träna upp mej, eller kanske rent av skolar om mej för att kunna hitta ett annat jobb som kanske ger den efterfrågade levnadsstandarden.

* Den tredje strategin är att istället fortsätta göra samma saker som förut, men att byta målsättning till ett som är lättare att uppnå. Då vet jag ju i alla fall hur jag ska göra! För att fortsätta med exemplet från förut, så kan jag upptäcka att det inte är möjligt att komma tillbaks på heltid. Om jag då sänker kraven på levnadsstandard (målet), så kanske det räcker med att jag går ned till deltid.

* Till sist kommer att hitta både nya mål och nya medel. I exemplet från förut skulle det kunna innebära att jag ifrågasätter både behovet av prylarna, och poängen med att arbeta med något som ledde till att jag blev skadad. Om jag ändå ska sänka den materiella levnadsstandarden, så är det väl lika bra att göra något som jag mår bra utav! Den här strategin innebär en nyorientering.

Om vi för över de här strategierna på partier och väljare, så får vi ett intressant utfall. Människor som i valet söker en utväg ur den kris de lever i, ser att de olika partierna erbjuder varianter på de här fyra olika strategierna:

Några partier erbjuder främst mer av det vi redan har gjort de senaste 30 åren. För den som t ex bor i en glesbygd som konstant har utarmats under hela denna tid, så är det inte längre ett realistiskt alternativ. Glesbygden har ont, och orkar inte fortsätta på samma sätt längre!

De andra partierna ägnar sej åt att i olika stor utsträckning föreslå ändrade mål eller medel för vår gemensamma framtid. Haken med detta är att det ofta saknas en sammanhållen vision.

Det SD gör i det här läget, är att säga att de har både målet och medlet. Målet är att allt ska bli ”som det var förr” - de lovar helt enkelt att förslitningsskadan från exemplet mirakulöst ska helas. Det ska gå att återställa Sverige till det tillstånd som rådde innan krisen. Medlet är att rulla tillbaks alla kulturella förändringar som skett sedan en ospecificerad idealtid (troligen mitten på 50-talet), och att marginalisera eller slänga ut alla grupper som kommit hit eller fått rättigheter sedan dess.

Det spelar ingen roll att såväl analysen som strategin bygger på lögner, för SD erbjuder människor som mår dåligt en lösning som ser enkel ut. Samtidigt så har vi i de andra partierna helt misslyckats med att analysera problemet och lansera en alternativ vision. Vi har hela tiden ägnat oss åt att hitta strategier för att hantera SD, och det är för all del bra. Men vi har glömt att SD inte är problemet. Vanligt folk blir inte rasister för att de är onda, utan för att de mår dåligt.

Det vi måste göra är att söka lösningar på det problem Sverige faktiskt har: Väldigt många människor lever i ett kristillstånd som gör att de känner sej otillräckliga. Det här kristillståndet beror på att världen förändras väldigt snabbt. För att komma till rätta med problemet har samtliga politiska partier ett ansvar att lyfta visioner för framtiden för hela svenska folket, och det duger inte med fjuttiga visioner. Vi har ett ansvar att lansera visioner som betyder lika mycket för 2000-talet, som visionen om folkhemmet har betytt för 1900-talet!