Good Intentions

Goda föresatser har stensatt både en och annan väg...

Civil olydnad - får man bryta mot lagen?

Svartvit bild föreställande kvinna som förs bort av polis

Suffragetterna påverkade sin samtid med civil olydnad, och var beredda att ta konsekvenserna

Diskussionen om civil olydnad är lite som en odöd, oavsett hur väl man argumenterar i frågan så dyker den alltid upp igen just när man trodde att den var överspelad. För några veckor sedan aktualiseras den av Ofogs protester mot en internationell militärövning i Norrland, och kanske i något mindre grad av protesterna mot avverkningen i Ojnareskogen.

Som vanligt har debatten följt en hyggligt förutsägbar mall: En etablerad skribent jagar upp sig över att protesterna i en visserligen lovvärd fråga genomförs genom att bryta mot lagen, eller bara på ett sätt som gör så att vissa människor kanske tar illa upp.

Som vanligt begås tre fel i resonemanget – och alla felen sänker trovärdigheten hos den som klagar:

  1. När man beklagar sig över civil olydnad, och att det aldrig kan vara moraliskt att bryta mot lagen, så gör man det uteslutande i fall där motivet är osjälviskt – som trädkramare eller fredsaktivister. I själva verket begås det civil olydnad i väsentlig mängd där motivet är lika ideologiskt men där ideologin är nyliberal – det klagar väldigt få skribenter över. Ett exempel är när en kommuns byggnadsnämnd regelmässigt beviljar bygglov i strid med gällande lagstiftning, med motiveringen att man tycker att lagstiftningen är felaktigt utformad. Ett annat exempel är när man kör för fort på en väg, med en delmotivering att fartgränsen på sträckan borde vara högre. Eftersom dessa båda lagbrott i högre utsträckning begås av den egna gruppen, och har den egna gruppen som förmånstagare, så är det inte konstigt att det aldrig tas upp som något större samhällsproblem i våra borgerliga media.

  2. Den borgerliga skribenten har tillgång till en alldeles egen megafon, där skribenten kan skriva vad den vill – så länge det inte är tråkigt eller bryter mot yttrandefrihetslagstiftningen. I den situationen kan det vara lite svårt att sätta sig in i hur det känns att inte ha tillgång till någon egen megafon. Men det är just för att aktivisterna inte har någon megafon (i betydelsen egen kolumn i DN/SvD/Expressen/Aftonbladet/Metro/osv), som de tvingas ta till mer handgripliga metoder för att nå ut med sitt budskap.

  3. De personer som eventuellt tar illa upp/känner sig utpekade har inte sällan själva en maktposition, eller arbetar för de som har makt. Det framställs som att den kränkte är ett rent offer, utan att man problematiserar handen som håller motorsågen eller avvisar flyktingar till tortyr och förföljelser. Betyder det att vi helt har fråntagit den enskilde det moraliska ansvaret? Är civilkurage en ren bonus, eller rent av ett hot?

Om man menar att det mänskliga livets förutsättningar, rätt och fel, så helt går att definiera så att allt värt att säga ryms i lagboken – då säger man också att lagen och lagstiftaren är större än människan. Är det verkligen den civila olydnadens motståndares syfte att upphöja svensk lag till gudomlighet?

Avslutningsvis förstår jag att krönikörer som t ex Johanne Hildebrandt menar att Lars-Johan Hierta borde ha gett upp sin bana som publicist när han förbjöds fortsätta ge ut Aftonbladet, och att suffragetterna snällt skulle ha stannat hemma och diskuterat allmän rösträtt över en kopp kaffe – men det är faktiskt de grupper som var sin tids Ofog, trädkramare och Pussy Riot som vi har att tacka för att vi har yttrandefrihet och allmän rösträtt i det här landet.